Jag är rädd. Så himla rädd inför framtiden. Jag vill verkligen inte bli vuxen. Jag vill vara barn för alltid. Sitta och leka med mina bästa vänner som är de mjukaste gosedjuren i världen. De jag alltid har i sängen istället för på golvet, de som alltid fick mer plats i sängen än jag själv. Jag vill vara barn. Alltid vara trygg och ha någon som håller koll åt en så man slapp tänka själv. Man kunde vara i sin egen värld utan att någon störde.

Jag får en klump i bröstet när jag tänker på att jag aldrig mer får leka. För nu är allt så allvarligt och viktigt. Efter skolan är det ju verkligen tänkt att jag ska börja jobba och anpassa mitt liv efter det. Sen skaffa barn, man, villa, vovve. Kanske inte exakt så, men ni förstår vad jag menar. Jag blir så jäkla stressad och panikslagen. Livet är väl till för att levas, eller? Vad gör människan egentligen av med sitt liv? Jo, jobbar. Inför vad? Kommer man till himlen när man dör för att man har jobbat bra och mycket i sitt liv? Jag förstår inte. Man borde inte behöva pengar för att leva sitt liv. Pengar är bara ett påhitt. Egentligen.

Jag vill kunna bestämma själv hur jag ska leva mitt liv utan att någon lägger sig i. Människan och livet är allt bra konstigt. Tycker ni inte? Ibland vill man bara skrika av sig och förklara för personer.

Suck… Ta mig bara härifrån.