Det är väl bra jävla konstigt ändå. 

All kraft och energi man lägger ner för att hålla in känslor som bara slår och skriker för att få komma ut.

Bara för att ingen annan ska få se att man inte mår helt okej.

Man kan gå en hel dag med det där påklistrade leendet, skratta och låtsas som om allting är bra, när det egentligen gör så jävla ont att man knappt kan ta ett andetag till utan att falla ihop. 

Men så fort man kommer hem och låser dörren så rasar den mur man lyckats lappa ihop. 

 

Jag orkar bara inte.