Du vill inte se mig ögonen mer
Det här känns väldigt intressant
Det här känns väldigt intressant
Vi har pratat nog nu om allt som har hänt
Du som vet vad som är sant
Trots att du vet vad som är sant
Fåglar viskar, de har hört dig säga att vi aldrig var på riktigt
Inget illa menat, det vi delat kan du aldrig sudda ut
Alla minnen som vi har tillsammans
De är bara våra ingen annans
De får aldrig blekna
Åh, ingenting vi kan förklara
Vi kan väl låta dem bara vara?
De får aldrig blekna
Du har vänt mig ryggen fast jag står bredvid
Du vägrar lyssna till ditt namn
Du vägrar lyssna till ditt namn
Du vill kanske låtsas som jag inte finns
Du som sovit i min famn
Trots att du sovit i min famn
Låt oss aldrig glömma det vi haft och allt det bra vi kan bevara
Vi som var så nära, låt oss svära att vi går med värdighet
Alla minnen som vi har tillsammans
De är bara våra ingen annans
De får aldrig blekna
Åh, ingenting vi kan förklara
Vi kan väl låta dem bara vara?
De får aldrig blekna

Alla minnen som vi har tillsammans
De är bara våra ingen annans
De får aldrig blekna
Åh, ingenting vi kan förklara
Vi kan väl låta dem bara vara?
De får aldrig blekna

Det är väl bra jävla konstigt ändå. 

All kraft och energi man lägger ner för att hålla in känslor som bara slår och skriker för att få komma ut.

Bara för att ingen annan ska få se att man inte mår helt okej.

Man kan gå en hel dag med det där påklistrade leendet, skratta och låtsas som om allting är bra, när det egentligen gör så jävla ont att man knappt kan ta ett andetag till utan att falla ihop. 

Men så fort man kommer hem och låser dörren så rasar den mur man lyckats lappa ihop. 

 

Jag orkar bara inte.

Jag vet inte om ni kommer kunna relatera alls till det här, men förhoppningsvis är jag inte ensam.

 

Jag är så jävla rädd för att den ska slå ner, som en blixt liksom, in i mitt huvud, i mitt hjärta, i hela jävla kroppen. Det kan gå månader, då jag inte alls tänker på det. På panikångesten som kan komma när som helst. 

Jag känner direkt när den sakta men jävligt säkert är på gång, som en stor rysning genom hela kroppen. Tusen gånger om. Om och om igen.

Det värsta är inte när jag är mitt i attacken, fast den är så stark och jobbig.

Det värsta är väntan på när attacken ska inträffa, att ständigt gå och tänka på att den kan komma när som helst.

Mitt i natten, på jobbet, på en resa. 

Att behöva skynda sig hem från en vän, för att man känner i hela kroppen att man när som helst kommer bryta ihop.

Det är ju ingenting man vill visa för andra direkt. 

Att man är så svag.

Att man på rent allvar tror att man ska falla ihop och dö om man inte biter ihop och försöker pressa bort känslorna.

 

Jag försöker intala mig själv att, jag klarar det här. Jag har varit med om det här så jävla många gånger och så fort jag vågar slappna av och låta attacken komma så försvinner den. 

Men. 

Jag.Vågar.Inte.