Jag vet inte om ni kommer kunna relatera alls till det här, men förhoppningsvis är jag inte ensam.

 

Jag är så jävla rädd för att den ska slå ner, som en blixt liksom, in i mitt huvud, i mitt hjärta, i hela jävla kroppen. Det kan gå månader, då jag inte alls tänker på det. På panikångesten som kan komma när som helst. 

Jag känner direkt när den sakta men jävligt säkert är på gång, som en stor rysning genom hela kroppen. Tusen gånger om. Om och om igen.

Det värsta är inte när jag är mitt i attacken, fast den är så stark och jobbig.

Det värsta är väntan på när attacken ska inträffa, att ständigt gå och tänka på att den kan komma när som helst.

Mitt i natten, på jobbet, på en resa. 

Att behöva skynda sig hem från en vän, för att man känner i hela kroppen att man när som helst kommer bryta ihop.

Det är ju ingenting man vill visa för andra direkt. 

Att man är så svag.

Att man på rent allvar tror att man ska falla ihop och dö om man inte biter ihop och försöker pressa bort känslorna.

 

Jag försöker intala mig själv att, jag klarar det här. Jag har varit med om det här så jävla många gånger och så fort jag vågar slappna av och låta attacken komma så försvinner den. 

Men. 

Jag.Vågar.Inte.