Det är bara att acceptera. Det kommer aldrig bli en ändring på detta helvete. Är så otroligt less på dig. På våran relation. Visst kan vi ha våra stunder tillsammans. Men när var det sist? Jag vet att jag beter mig som skit ibland. Men om jag ska vara ärlig, så är jag bara så jävla orolig över dig. Och jag saknar dig. Vi ska stötta varandra och hålla ihop. Inte bråka för varje liten sak som kommer i din väg.

Jag vet att du mår så fucking jävla dåligt just nu. Jag är inte blind. Men går du verkligen rätt väg? Blir det bättre av ditt umgänge som har exakt samma problem? Du behöver någon som tar sig tid med dig. Du behöver prata med någon som verkligen lyssnar.
 
Jag vet hur du mår. För jag har varit på samma plats. Jag har mått så jävla dåligt jag med. Haft stunder då jag bara vill bryta ihop. Jag kan fortfarande känna så. Men jag har nog kommit över det värsta.

Du och jag. Vi är systrar. Vi kan klara det här. Utan att bråka. Jag vet det. Jag vill det. Sluta umgås med de som mår som dig. Kanske känns det som om det är bättre, men det är det inte. Jag vill så jävla gärna hjälpa dig! Vi brukade alltid ha kul tillsammans. Men, jag vill inte bli din mamma. Jag vet att jag har en tendens att ta över rollen. Men vem annars ska göra det? Jag vill leva med regler. Jag vill ha någon som säger stopp. Och jag vet att du känner likadant. Därför reagerar du som du gör. Jag vet det.

Du betyder så otroligt mycket för mig. Men om det ska fortsätta så här, så vet jag inte vad jag ska göra. Sist trodde jag att jag skulle bryta ihop. Mer än vad jag redan gjort.

Maktlöshet är inte när du tar kontroll över dina handlingar. Maktlösheten kommer när du känner att du inte har kontroll över din kropp. Du kan inte andas, du skakar och kan inte prata. Man kan inte hålla allt inom sig.


Janna