Jaha. Har inte orkat skriva på ett tag. Kanske har det berott på att jag har varit för ledsen. Kan man vara det? Tydligen. Redan dagen efter att jag hade bestämt mig för att fixa till mitt liv, så rasar allt. Varför? Är så otroligt less på att alltid börja om och plocka upp allt igen. Det tar som sagt på de krafter man har. Men om man har så underbara vänner som jag har, så klarar man sig alltid en bit till.

Nu sitter jag och plonkar på min gitarr. Min skabbiga lilla skitgitarr. Vill så gärna fixa den andra, men har faktiskt inte tid just nu. Så jag antar att min skabbiga lilla skitgitarr får duga för tillfället. Den går ju i alla fall att spela på, än så länge.

Funderar på att ta ledigt från skolan ett tag och hälsa på någon av mina systrar. Behöver verkligen komma bort nu. Klarar inte av att alla tar upp problemen vi har. Speciellt inte när lärare inte visar hänsyn och ställer frågan rätt ut i klassrummet. Förstår de inte att jag skäms? Så innerligt. Det skär i bröstet på mig så fort de gör så. Om jag säger att det är en del problem hemma, så fortsätter man väl ändå inte med frågan "vad för problem?" mitt i klassrummet. Jag var så jävla nära på att bryta ihop. Vad är det en del människor har svårt att förstå? Vart fan är vi på väg?

Ursäkta mina deprimerande texter, men jag är ledsen, och jag orkar inte hålla allt inom mig. Skulle vara självmord. Och det är verkligen inte vad jag vill. Jag behöver skriva av mig. Svårare än så är det inte. That's it! Och skriv inga elaka kommentarer. Det är det sista jag behöver.

Imorgon slutar jag tidigt, eftersom vi inte har någon livsmedelshygien. Känns rätt skönt.
Nu ska jag duscha, tror jag. Eller sova. Vilket som.

Puss.

Alexander, Rebecca, Johanna och Alva är de bästa jag har. Vad vore jag utan er? Lämna mig aldrig! Erat stöd är det som hjälper mig mest. Jag älskar er.