Man brukar ha en erfarenhet av att när ingenting kan bli bättre och när man är som lyckligast, är det alltid någon jävla skit idiotsak som förstör allt. I mitt fall mamma. Alltid samma jävla sak. Vad är det hon inte förstår? Vad är det som får mig att få upp hoppet om och om och om igen? Vilken tanke är egentligen mest irriterande? Den som alltid är fundersam på om vi någonsin kommer ur denna problematiska situation, eller den som tänker; Om. Om jag kanske sköter mig ännu mer och kanske är ännu trevligare. Helvete. Vem är det som egentligen bestämmer vilka som ska ha såna problem hemma? Är det bestämt sen långt innan, eller är det bara en ren slump? Just nu skyller jag allt på mig själv. Jag har verkligen bättrat mig i skolan och hemma. Räcker inte det? Jag försöker så jävla mycket och vad får jag tillbaka? Inte ett jävla skit. Om inte sårande ord och handlingar räknas. Vad ska jag göra?! Säg. Vad som helst! Jag lovar att försöka. För jag är trött på all denna skit jag får ta av dig varje gång det händer.
Jag hatar dig. Men samtidigt så behöver jag dig så otroligt mycket...

I will not make the same mistakes that you did
I will not let myself cause my heart so much misery
I will not break the way you did
 You fell so hard

What if my life crashed down
What if the sky grows to dark
Would you ever see the spark
What if the wind's too strong
What if I always do you something wrong