Jaha, precis när jag fått en ny praktikplats (som är asbra) Så blir jag sjuk. Det värker i hela jäkla kroppen alltså. Fyfarao. Och inte blir det bättre när jag jobbar sent hela jäkla helgen. Suck... Mitt humör verkar inte gå uppåt heller. Kan inte någon bara säga någonting superbra? Som gör att man typ studsar av glädje?

Ni vet säkert, den här känslan av tomhet, som inte vill försvinna. Man känner att det är någonting speciellt som saknas. Men tyvärr, när man väl får det. Så räcker det inte till. Jag vet inte varför, men jag antar att jag måste reda ut någonting med mig själv först. Jag har sårat allt för många nu på ett tag, bara för att jag inte vet hur jag själv är som människa. Jag är så otroligt less på att ni inte förstår hur jag mår. Ni blir sur på mig för att jag inte gör det jag ska en dag. Är det så jävla konstigt?! Om jag fick och kunde skulle jag lätt dra härifrån så fort som möjligt. Bort från de som sårar mig som mest. Även om det är personer jag älskar så oerhört mycket. Men när man vet att någonting inte kommer bli som det var förr. Är det nästan lika bra. Ni förstår inte hur mycket tårar jag har gråtit för eran skull. Hur mycket DU betyder för mig. Även om jag sagt till dig att jag hatar dig. Det gör jag inte. Varför kan inte saker bli som det var innan jag var dum i huvudet? Jag sa ju att jag skulle vänta. För all tid. På dig.

Och snälla. Snälla. Skriv inga elaka kommentarer. Detta är min blogg, som jag för mestadels använder för att skriva av mig. Och ingen människa på hela jorden tvingar er att läsa.