argh. Jag blir så trött och ledsen. Jag börjar sakta inse att allt kommer till ett slut, och det kanske inte alltid är på det bästa sättet. Tyvärr. Hur kan man älska någon så himla mycket men samtidigt så står man inte ut med den smärta personen orsakar? Denna jävla hatkärlek.
Jag är inte den personen som är kristen eller tror speciellt mycket på gud, men nu har det gått så långt att jag hela tiden tänker och BER för att du ska bli vanlig. Ibland blir det bara för mycket och jag har lust att släppa taget om allt och bara slappna av. Men det kan jag inte... Jag måste ju kämpa, annars... nä. Jag vet inte.

Och man ska liksom ALDRIG tro för mycket, eller få förhoppningar. För då går allt käpprätt åt helvete.
Klart slut.