As music played the faster did we dance We felt it both at once, the start of our romance

Nä, jag vet inte riktigt vad jag vill skriva. På fredag åker jag ner till min syster i Sundsvall för att vara med på ett dop. Jag har lite blandade känslor inför det måste jag erkänna. Väldigt mycket glädje både för min systers skull och för att jag kommer träffa mina underbara superdupersyskon! Men känner även att jag är väldigt besviken på en del människor i mitt liv som inte kommer. En skyller på pengar, en på att hon inte känner sig älskad av sin släkt/familj (vilket hon verkligen är, men vägrar inse) och en... vet jag inte ens varför. Suck.

Mitt huvud blir så jäkla tungt av allting just nu.
Om jag ser mig själv i spegeln vet jag inte ens vem det är.
Jag vet inte hur jag vill med dig.
Jag vill skrika pga. att du sa till henne att du vägrade prata med mig.
Det gör ont i mig som FAN att se dig sitta på samma plats varje dag och sakta men säkert närma dig en plågsam död.
Jag är avundsjuk på alla människor som är lyckligare än vad jag är, jag är ju trotsallt bara en bitter människa som klagar på allt jag kan?
Jag hatar att jag är så känslosam.
Jag vill vara speciell för någon.
Men inte för speciell.
Kanske lagomt.
Jag blir rädd när någon kommer för nära mitt hjärta, men samtidigt glad.
"Janna, kom över honom".
Jo, jag har gjort det. Men ändå.
Jag är trött på att vara osynlig.
Men ändå blir jag rädd och less så fort ni tar upp mig. Nästan gråtfärdig.
En sak har jag konstaterat. Jag kommer aldrig glömma dig. Och det river sönder mitt hjärta i tusen bitar.