Jag försöker liksom... Tänka ut någon slags lista som jag ska läsa varje gång det börjar gå neråt, men det går inte sådär jättebra. Egentligen finns det ju massvis med saker som jag skulle vilja banka in i mitt eget huvud (andras också, men fokuserar mest på mig själv i denna text) men det är inte alls lika lätt som jag ibland tror. "Nä, nu du Janna! Får du faktiskt ta och öppna ditt hjärta och släppa in de du litar på, du tjänar på det så himla mycket". Och ja, jag försöker, men hur fan vet man när man har öppnat det? Är det någon speciell känsla eller? Någon som vill vara snäll och förklara det för mig?
Och alla dessa jäkla känslor, går de att halvera på något sätt? Skulle bli ytterst tacksam om någon vänlig själ där ute skulle kunna berätta hur.
Jag vill bara gråta, skrika, stampa, slå, få någon att förstå hur det egentligen ligger till! Varje gång jag vill förklara är det ingen jävel som lyssnar. Funderar på att bygga någon slags robot som tål att höra mitt gnäll. Ett gnäll som jag måste få ut ur mig innan klumpen i halsen och magen blir dubbelt så stor. Och den blir inte mindre av att människor som inte vet någonting alls om mig vräker ur sig en massa skitsnack. Människor som ni får mig att tappa tron på männskligheten, på hoppet om någonting bra. På lycka. Jag vill slippa varenda en av er. Det är tur att man har de där få som är riktiga, som inte lämnar en och försöker vara värre. För det är bara falsk när någon verkligen inte mår bra. Ni sitter där i skiten.
Kan bara inte skaka av den där känslan av hjälplöshet, men jag försöker. Jag lovar.