Jag hatar det här. Att gå omkring och vara nervös/orolig. Och inatt, då såg jag ditt ansikte. Det var verkligen du. Jag fick en sådan panik och började gnugga ögonen. Men du försvann inte. Jag vet inte längre hur jag ska göra. Hur jag ska tänka. Hur fan kan man vara så rädd?