Venne
Ja, festen kom och festen gick. Allt gick väl som det skulle, tills jag började må dåligt osv (men det behöver jag inte ta upp). Blev nådigt förbannad och besviken på några som verkligen hade intygat att de skulle komma, men som ändrade sig i sista sekund. Hur fan tänker man då? Om jag får fråga? Jag och Mattias hade verkligen lagt ner mycket tid och energi på denhär (jävla) festen. Men okej! Då vet vi ju det till nästa gång, vilket aldrig kommer bli, men som sagt. Då vet man ju. Sen att en av anledningarna var att man inte kände tillräckligt många för att våga komma? Jävla idiot. AHHHHHH. Eller justdeeet, jag förstår att man inte vågar lära känna nya människor när man är 18 jävla år, för det är ju så himla farligt. Speciellt när man BARA känner 4 av typ 10 pers?! Fjantjävel. SISTA gången man bjuder vissa. Fy fan. Annars var det ju kul, dock inte lika skoj att städa dagen efter, men det är ju sånt som måste göras.
Gårdagen bestod som sagt av städning, men också mycket myspys med Mattias! Efter vi racerstädade i två timmar så såg vi massa serier och filmer, samtidigt som vi käkade pizza och chips. Underbart! Love u darling :)
Imorgon ska jag jobba igen. Vet att jag inte ska klaga, för är verkligen glad över att jag fått jobb! Men jag antar att det bara blir så, automatiskt på något sätt. När man är arbetslös (arbetssökande som de vuxna så fint säger) så gör man allt för att få ett jobb, och när man har ett så vill man vara ledig så mycket som möjligt. Knasigt egentligen.
Idag ska jag i alla fall bara ta det lugnt. Funderar på att dra till Strömpilen för att köpa ett par jobbskor. Dom jag har nu dödar verkligen mina fötter, så... Sen ska jag ta det lugnt och dricka Coca Cola. Weyhoooo. Och käka billys?? Shit. Jag kommer ha en ägit jävla bra dag. Det enda som fattas skulle möjligtvis vara att jag tjänade pengar på att slappa! Fan vad nice.
Måste även skriva att jag älskar Mattias så otroligt mycket! Vi har haft våra svåra stunder, no doubt, men vi har alltid fixat det och kämpat oss igenom dom. Jag är så glad och tacksam över att vi träffades den där kvällen hos Tobias. Även om det var en lite annorlunda situation. Tänka sig... Jag trodde aldrig att vi skulle stå här idag, ett år senare och fortfarande vara lika förälskade. Känner mig så jäkla lyckosam! Alltid vi två, vad som än händer!
Trackback