Jag är fast i natt.

Känner mig helt trög i huvudet och vill helst lägga mig ner för att gråta. Jag är så jävla dum dum dum som inte förstod. Förstod att jag gjorde så fel. Kände så fel. Varför ska det behöva gå så långt som det har gjort nu? Jag blir galen av att sitta här själv och försöka komma på något som kan få dig att ändra åsikt. Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?
Aaargh. Sitter alltså här ensam. En lördagkväll. Och den tillbringar jag genom att sitta och tänka på dig. På oss. På allt.
Där går vi hand i hand igen, jag och ångesten.


Namn:
Kom ihåg mig?

Mail:

Blogg:

Kommentar:

Trackback