Ibland när jag inte har något speciellt att göra, så kan jag lätt börja tänka på saker jag har försökt att tränga bort. Tänker på tider då vänskap var det absolut bästa i livet, när man alltid var berädd på att göra allt för sina vänner. Konstigt egentligen, hur allt kan förändras så snabbt. Hade en bästa vän i vått och torrt på den tiden, som jag knappt pratar med längre. Det är som att vi inte ens känner varandra och pratar inte speciellt länge när vi ses. Hur kan det bli så? Att något som var så jäkla viktigt då, inte alls verkar betyda någonting nu. Självklart har jag några fina vänner kvar omkring mig och det är jag så otroligt tacksam över! Men jag antar att man alltid kommer sakna och vilja ha det man inte kan få. Uttjatad mening, men så är det ju.

Är så glad att jag har er, mina vänner. Som alltid ställer upp när det är något som är fel (eller bra) och vill mitt bästa. Ni ger råd och säger till om saker jag knappt tänker på själv. Jag vet att många av er har sagt till mig att jag måste tänka mer på mig själv, och inte leva åt någon annan. Jag tar åt mig allt ni säger, både bra och dåliga saker.
Älskar er.