Känner mig så jävla dålig. Har alltid levt med att folk styrt över mitt liv och sagt "så här ska det vara". Tar det någonsin slut? Jag vill leva mitt liv precis som jag vill, duger inte det, synd. Är så jävla förbannad. Du säger att det är så här verkligheten är, att det bara är att acceptera läget. Men det vägrar jag tro på! Jag har min verklighet och du har din. Så enkelt är det. För vissa går livet ut på att jobba, andra resa och kanske en del sova. Låt dom då få ha det så, hur svårt kan det vara? Jag vägrar låta någon annan styra mitt liv. Den tiden är över nu så, fuck off. Har gråtit alldeles för mycket ikväll, något som jag aldrig tänkt. Känns som om all den kärlek jag ger till mina nära bara flyger ut till tomma intet. Ingenting känns värt att göra längre. Komiskt va? Ena stunden så är man överlycklig och INGENTING kan förstöra det. Fem minuter senare så rasar allting. Den mur man byggt upp (jävligt kass mur) sprängs i småbitar. Pga. Ett litet ord eller en mening. Jag vet att jag inte är tillräcklig, och jag antar att det är vad drömmen jag hade inatt försökte förklara för mig. Du är inte bra nog Janna. Förstå det. Hur mycket du än försöker så kommer du aldrig till den nivån du behöver komma till. Du ska vara där du är nu, längst ner. Du kommer aldrig vara tillräcklig.