Jag minns den där festen på Umedalen, det var fruktansvärt kallt ute och vi blev lite för fulla av kvartingen vi lyckats fixa. På den tiden var vi ofta och festade där, för han vi kände hade just fått egen lägenhet, coolt tyckte vi. Det var alltid mycket folk, alltid lika roligt och lagom mycket drama. Jag minns hur vi sprang in på toaletten, låste dörren, dansade med en golvmopp tills vi ramlade ner på golvet och skrattade så tårarna kom. Jag minns hur vi lovade varandra att vi skulle ha lika roligt tillsammans när vi var 40, vara lika fulla och skratta lika högt åt saker som ingen annan kunde förstå. Just då var vi oskiljaktiga, det var vi mot världen! Och just då trodde jag verkligen på det löftet. Efter vi skrattat färdigt så spydde jag och mådde piss, min dåvarande pojkvän som hade kryckor efter en operation fick hjälpa mig hem och I väntan på bussen somnade jag på en bänk. Men, just innan så var världen våran. 

Nu, efter ca 4, 5 år sedan det där hände så känner vi knappt varandra. Eller, två är vi i alla fall. Men ingenting är så som vi trodde att det skulle bli. Konstigt hur det kan bli egentligen!