... Det var så det var, eller hur? Är så jävla rädd för att man aldrig kommer hitta tillbaka, är den tiden alldeles förbi? Jag vill nog inte det. Hur kan en människa fortfarande finnas i en annans huvud och lyckas röra om hela tiden, efter alla dessa år? Jag kommer ju aldrig kunna gå vidare med mitt när du ständigt finns där.  

Hur kommer det sig att jag gör allt för att du ska se mig? Varför får jag svårt att prata när du är i samma rum? Jag blir en helt annan person när du är i närheten - det har alltid varit så och kommer förmodligen att fortsätta så. 

 

Varför kan inte jag få byta kapitel i mitt liv, så som du har gjort? Är det någonting jag gjort i ett annat liv som gör att jag tvingas till att bli så jävla plågad och hjärntvättad? isåfall, FÖRLÅT. För jag orkar inte det här längre, kastar in handduken helt enkelt.